Det är i dag 89 år sedan Sveriges genom tidernas störste fotbollspelare
Lennart Nacka Skoglund föddes. Att Nacka inte är bortglömd är ni som är
här ett levande bevis på. Samtidigt med denna hyllning pågår också en
hyllning på Borrby IP i Skåne där Nacka också står staty.

Vilken annan
fotbollsspelare i Sverige tror ni får en hyllning på samma dag sextio mil
ifrån varandra fyrtiotre år efter sin död?
Det finns alltid folk som jämför fotbollsspelare förr och nu. Det är givetvis
en orättvis jämförelse men jag undrar ibland hur bra Nacka varit med
dagens träningsmetoder. Och jag lovar att börja jämföra den fantastiske
från Rosengård med Nacka den dag han visar upp ett VM-brons och ett
VM-silver.

För några år sedan såg jag en insändare i en lokaltidning här på
Södermalm. Det var en dam som ifrågasatt varför Nacka Skoglund ska stå
staty på Söder. Statyer får ju endast kungar, genier och hjältar
argumenterade damen. Om hon visste vad rätt hon hade, Nacka var
nämligen allt av detta.

Jag ska också ägna detta tal åt två andra fotbollsspelare som förtjänar
varje hyllning och jag tror inte att Nacka skulle ha haft någonting emot det.
Tvärtom, det är spelare som fört den tekniska och roliga
Hammarbytraditionen vidare. Det finns en bild från 1966 från ett badkar i
Råsunda fotbollsstadions innandömen. Hammarby har just slagit SAAB
med 5-0 i det allsvenska kvalet och på bilden ser man Gubben och
Grabben. Gubben är Nacka, han ska snart fylla trettiosju och anar nog att
detta är en av hans sista stora framträdanden. Grabben är Kenta Ohlsson
17 bast och det är inledningen på en karriär som gjorde honom till legendar
och till en av de största i Hammarbykretsar någonsin. I år fyllde Kenta 70
och han förtjänar givetvis att hyllas av alla fotbollsälskare.

Den andra jag vill hylla är givetvis Kennedy, också han en legendar och
lirare i den tekniska fotbollens anda. Vi kommer att sakna dina frisparkar,
din teknik och ditt underbara sätt att vara. Tack Kennedy!
Förutom fotbollen finns det en gemensam nämnare mellan Nacka, Kenta
och Kennedy. Det är storheten att vara människa. Att bry sig och att alltid
ha tid. Därför avslutar jag med en story som visar detta.

1968 lirade Nacka med Kärrtorps IK. Brorsan Jojje var lagledare och
hade övertalat Nacka att ställa upp. Magin fanns kvar och den lilla klubben
från söderförort kunde räkna publiksiffror på uppemot 4000 personer på
division fyra fotboll. Jag var liten grabb och hängde med farsan för att
kolla det som han sa var den störste. I halvtid ville jag ha en autograf men
var för blyg så farsan gick fram till Nacka och frågade om han kunde
skriva. Då kom en stressad Kärrtorpsledare fram och sa åt Nacka att gå in i
omklädningsrummet. ”Du har inte tid” han. ”Dom som har tid för mig har
jag tid för sa Nacka och skrev. En mening som etsade sig fast hos en liten
grabb.

God jul och gott nytt år!