Vi Bajare är vana med motvind och storm men den här pandemivågen hade ingen kunnat förutspå. Medmänniskor har mist sina liv och många är vi som stått utan arbete i månader. Så att idrotten till en början inte kommer i första hand är givetvis förståeligt. Att idrotten hamnat längst ned på näringskedjan är dock inget vi kan acceptera. Gång på gång tar politiker vår kultur för givet.

Ingen av oss sitter på en doktorsexamen i epidemiologi. Vi har inte kunskap nog att avgöra huruvida ett event för 50, 500 eller 5000 kan arrangeras på ett säkert sätt just nu. Det vi däremot vet är att vår idrottsrörelse är nere för räkning medan andra verksamheter i vanlig ordning går före i kön. Idrotten för oss är inget söndagsnöje eller kvällshobby, det här vår livsstil, en del av vårt DNA.

Därför ser vi nu med frustration på hur våra politiker under hela denna pandemi inte visat tillräckligt engagemang för att göra något åt situationen som råder i idrottssverige. Under året har fotbollen gång på gång försökt få till en fungerande dialog med våra makthavare, och när andra klubbar arbetat fram förslag på hur man kan ta in åskådare på ett säkert sätt så har politikerna konsekvent inte visat något som helst intresse av att lyssna.

Detta är ingen text som skrivs i syfte att argumentera för ett öppnande av läktarna, vilket bör understrykas. Vi besitter som sagt inte den kunskap som krävs för att ge några konkreta förslag i den frågan. Det denna text däremot ämnar att uttrycka är den frustration som såväl vi Bajare som supportersverige i stort känner när vi ännu en gång ser att idrotten helt prioriteras bort av våra politiker. När den ansvariga politikern för idrottsfrågor knappt bemödar sig att synas i det offentliga under pandemins första halvår krävs det att övriga politiker på något sätt visar att de faktiskt vill ha en idrottsrörelse som överlever decenniets första år. Det statliga stöd som kom i början av året och som väntar under hösten var självklart välkommet, men att kasta lite pengar på detta gapande hål av frustration räcker inte långt när man inte visar något i övrigt.

När statsministern under gårdagen meddelade regeringens “beslut” om att inte ta beslut i frågan rörande det maxtak om 50 personer på offentliga tillställningar så var det ytterligare en signal om hur bortprioriterad idrotten är. Först tog det fram till augusti innan man hunnit utreda frågan tillräckligt, och efter ytterligare en månad har man fortfarande inte bemödat sig att ge idrotten något besked.

Att detta regelverk ens råder på idrottsevenemang grundar sig i att dessa evenemang lyder under ordningslagen, vilket politikerna inte är sena med att påpeka. Hindret att anpassa publikarrangemang utifrån förutsättningarna som respektive arrangemang har beror på lagstiftningen, heter det. Vad de glömmer att nämna är dock att det är de själva som sitter på makten att ändra denna lagstiftning, en makt som dessutom utvidgades i våras.

Så vad vill vi nu säga med detta raljerande? Jo, vi vill tas på allvar. Idrotten bör bjudas in i dialogen så som det görs i andra europeiska länder. De mest kompetenta personerna vad gäller frågor rörande idrottsrörelsen sitter på positioner inom denna, men besluten (eller icke-besluten för den delen) tas av politiker utan varken tillräcklig kunskap eller engagemang i frågorna. Vi hoppas att våra beslutsfattare inser att många klubbar riskerar att inte klara vintern om ingenting görs. Kan man inte öppna läktarna bör man öppna plånboken och ge föreningarna det ekonomiska stödet de förtjänar och behöver för att överleva. Och tillsätt en riktig idrottsminister.

/Bajen Fans