Idag höll vår första ordförande, Stefan Magnusson, sitt traditionsenliga tal vid vid Nackastatyn på Katarina Bangata. Här kan ni läsa talet i sin helhet:

Det är i dag 94 år sedan Sveriges genom tidernas störste fotbollsspelare, Lennart Nacka Skoglund, föddes. Att Nacka inte är bortglömd är ni som är här ett levande bevis på. Samtidigt med denna hyllning pågår också en hyllning på Borrby IP i Skåne, där Nacka också fått en staty. Vilken annan fotbollsspelare i Sverige tror ni får en hyllning på samma dag, sextio mil ifrån varandra och fyrtiosju år efter sin död? 

En svensk fotbollsjournalist hade rest till Italien i början på 50-talet för att intervjua Gunnar Nordahl. De satte sig i en bar vid ett torg i Milanos utkanter och efter en stund märkte journalisten att baren började bli full av folk. "Oj, du är rätt populär", sa han till Gunnar. "Det är möjligt", sa Gunnar, "men hade Nacka varit här så hade hela torget utanför varit fullt också".

När Nacka kom hem från proffslivet 1964 trodde många att han var slut. Efter två ligatitlar med Inter och ett VM-silver med Sverige hade Nacka, via Sampdoria, hamnat i en trång lägenhet på defensivlaget Palermos arena på Sicilien. Nacka vantrivdes och ville hem, och Hammarby förstod hans värde. Så i maj 1964 var det dags för comeback i den tigerrandiga Hammarbytröjan. 

Nacka sålde ut Johanneshovs IP och drygt 6721 åskådare trängdes på den arena som tre år senare skulle bli Söderstadion. 

I Tore S Börjessons utmärkta bok om bröderna Kenta Och Billy Ohlsson beskrevs Nackas comeback så här:

Nacka skruvade i den fjärde matchminuten in en vänsterhörna direkt i mål medelst en vänster yttersida. Karlstads målvakt Lars-Erik Skogsberg var chanslös. En comeback oöverträffad av poetisk skönhet.

Så här skrev R:et Eklöw i Dagens Nyheter:

Så mycket fotboll som Nacka presterade enbart i första halvleken mot Karlstad har man inte sett på de senaste fem åren. Han visade att han inte glömt sin gamla klassiska repertoar med klacksparkar, saxsparkar och gester som både Hamlet och Othello kunnat avundas honom. Värmlänningarna sprang vilse. Folk skrattade så att de grät men trots detta förföll Nacka aldrig till något slags publikfrieri, utan var hela tiden effektiv.

När Nacka vid den här tiden beskrev sig själv som spelare sa han: 90 procent intelligens, 10 procent flås. 

När Kenta två år senare som sjuttonåring debuterade i A-laget fick han och Nacka snabbt namnet gubben och grabben. Nacka hajade att Kenta var något extra och respekten var ömsesidig.

”Nacka var en otrolig skön och varm kille. Allt annat än en diva. Framför allt var han ingen diva gentemot oss i laget. Och Nacka gjorde ett jobb också, uttalat eller, han visste att han var den som skulle sköta snacket med journalisterna och publiksiffrorna när han spelade och inte spelade talar ju sitt tydliga språk.", allt enlig Kenta Ohlsson i boken.

För några år sedan såg jag en insändare i en lokaltidning här på Södermalm. Det var en dam som ifrågasatt varför Nacka Skoglund ska stå staty på Söder. Statyer får ju endast kungar, genier och hjältar argumenterade damen. Om hon visste vad rätt hon hade, Nacka var nämligen allt av detta.

God jul och gott nytt år!