Fullständigt namn: Angie Valentina Castaño Cardona
Ålder: 20 år

Colins tankar om Valentina Castaño:
Jag har aldrig sett Valentina spela fotboll så där kan jag inte säga så mycket.
Valentina som person har ett enormt lugn som jag sällan tidigare upplevt, det är ett lugn som får andra personer runt omkring henne att känna sig trygga. Valentina kämpar hårt och är väldigt klok. Jag kommer att följa hennes liv och framgångar med spänning!

Inför intervjun: Det var inte helt lättsamt att utföra denna intervju eftersom att Valentina växte upp långt uppe i bergen över La Marina och i bergen här är det en så kallad “röd zon”. Detta på grund av högst aktuella väpnade konflikter. Den som är lite påläst om Colombia har nog en uppfattning om vad för konflikter och grupperingar detta handlar om.

Dag och plats för intervjun var dock bestämd, intervjun skulle utföras onsdagen den 8 december i huset där Valentina växte upp. Hennes broder och styvfar skulle skjutsa upp oss med deras jeep och allt kändes frid och fröjd, utöver de väpnade konflikterna alltså. Men med endast tre dagar kvar till intervjun blev en ledare i en grupperingarna skjuten, mördad. Detta medförde i sin tur att stämningen uppe i bergen blev extra spänd och det är inte direkt så att jag har tillgång till ett skriftligt godkännande att få åka dit. Jag konsulterade dagen efter med diverse inflytelserika colombianska vänner och bekanta här i byn efter lite tips på hur jag ska göra, svaret var ett rungande nej, jag borde inte åka upp. Och eftersom att denna intervju var för svår att genomföra försökte jag hitta en annan intervju istället, en mindre riskfylld sådan.

Dagen efter, på tisdagen, började jag kolla runt med andra tjejer i laget att intervjua och lyckades hitta en annan person ganska snabbt. Men det kändes lite tråkigt, Valentina jobbar väldigt mycket och har dåligt med tid att utföra intervjun. Jag bestämde mig för att sova på saken.

Nu var det onsdag morgon, den 8 december och idag ska intervjun utföras. Jag måste bestämma mig hur jag ska göra med intervjun. Jag tänkte igenom alla de samtal jag haft och alla de nej jag fått. Det fanns där två saker alla samtal hade gemensamt, det var att alla sa att det var en dålig idé och att alla sa att det var farligt. Dock hade inga av dessa personer kunnat förklara för mig varför det var farligt och inga av dessa personer bodde själva uppe i bergen. Jag vände mig nu under morgonen till Valentinas familj, jag berättade det att många personer sagt att jag inte ska åka upp i bergen just nu pga situationen. Familjen var fullt förstående och sa att jag väljer helt själv hur jag vill göra, utan den minsta lilla oro. Varför var inte familjen orolig? Detta förändrade allt för mig, de enda personerna som faktiskt bor och har en vardag uppe i bergen var lugna och sansade. Naturligt kanske, men om det var så pass farligt för mig att åka upp tänker jag att de skulle berättat det för mig, inte undanhålla den informationen. Därför tog jag den morgonen ett lite hastigt beslut att följa med familjen upp i bergen ändå. Valentina, hennes bror och hennes styvfar hämtade upp mig i deras jeep och runt 11:00 nere i La Marina och därifrån åkte vi upp i bergen tillsammans.

Jag ångrar det inte en sekund. Det var ett fantastiskt vackert landskap med en vy som inte går att beskriva. Familjen var också väldigt välkomnande och inbjudande, det kändes nästan som att jag själv var en del av familjen redan efter 5 minuter på plats. Nu går vi vidare till själva frågorna och intervjun!

 

Familj och boende: Valentina bor just nu nere i den större staden Tuluá genom att hyra in sig på en säng hos en annan familj men hon är uppvuxen och har sin familj i en pytteliten by vid namn El Retiro som ligger en timmes bilväg upp i bergen från La Marina. Där bor hennes hennes fem bröder, hennes mamma, styvpappa och styvpappans fader.

Hur fungerar skolan när man växer upp här?
Fram till 11 års ålder gick jag i en jätteliten skola här uppe i bergen, du kommer till skolan om du fortsätter gå ca 30 minuter ännu längre upp, så det var relativt smidigt. Den skolan är endast för mindre barn och därför behövde jag byta skola efter det att jag fyllt 11 år. Den närmsta skolan då ligger nere i byn La Moralia (ganska när La Marina). Dit tar det ca 45 minuter att åka med bil och skolan hade faktiskt en egen Jeep som hämtade upp och lämnade oss barn som bodde uppe i berget. För vissa av barnen tar det över två timmar enkelväg med bil för att ta sig ner till skolan i La Moralia och därför väljer vissa familjer att strunta i skolan. De barnen jobbar uppe på gården med djur och grönsaker från låg ålder.

Vad jobbar ni med här på er gård?
Vi har platanos (matbanan), bananer, kaffebönor, mandariner, citroner och höns. Hönsen är till för ägg men vi säljer dock inte äggen, de äter vi själva.
Min äldsta broder är 18 år och går fortfarande i skolan nere i La Moralia, men nu under julen har de över en månad ledighet och då hjälper han styvpappan med att jobba här på gården.

Trivdes du med att växa upp här?
Ja jag trivdes väldigt bra! Vi har en fotbollsplan ca 10 minuters gångväg bort och en annan ca 30 minuter bort, därför spelade jag mycket fotboll som barn. Det är klart att det ibland var tråkigt att inte kunna umgås med kompisarna från skolan som bodde längre ner i berget. Sen har jag under uppväxten påverkats lite av de väpnade konflikterna, men här där vi bor har det ändå varit relativt lugnt. Jag vill säga att jag har haft en glad och bra uppväxt. 

Hur ser ditt liv ut idag?
Idag pluggar jag till att bli psykolog på universitetet nere i Tulua, det har jag gjort sedan sex månader tillbaka och det är en sjuårig utbildning. Det inom psykologi som intresserar mig mest är relationer. Familj, kärlek, vänner. Relationer är en stor del av människors lycka, men också en stor del av människors sorg, det är viktigt att hantera relationer på rätt sätt. Jag bor även nere i Tulua, jag hyr in mig hos en familj och får på så sätt en säng att sova i på nätterna. För att ha råd med det så arbetar jag också på ett café i samma stad.

Hur hinner du både studera och arbeta på heltid?
Jag sover väldigt lite haha. Klockan 06:00 till 15:00 studerar jag på universitetet, med en liten paus runt lunch då jag går hem och äter och kanske tar en powernap. Sedan börjar jag jobba varje dag klockan 16:00 och arbetar fram till 01:00.
En dag i veckan får jag vilodag och då åker jag direkt upp hit till El Retiro och umgås med familjen. Jag försöker då att hålla mig borta från att studera men ibland måste jag utföra läxor som jag inte hunnit med annars.
På lördagar har jag även haft en ledarskapsutbildning på sidan av, men den blir jag klar med nu under veckan!

Fotbollen då, hur hinner du med den?
Jag vet inte än haha, jag har varit skadad under tiden jag har studerat så det har inte blivit någon fotboll för mig på senaste, jag drog korsbandet ganska exakt i samband med studierna.

När började du spela fotboll med oss?
Jag började spela fotboll i Bajen Fans Colombia för ungefär ett år sedan, men har tyvärr varit mer skadad än frisk. Jag längtar tillbaka till fotbollen och vännerna jättemycket och jag ska göra allt för att lösa så att jag hinner med lite fotbollsträningar och matcher också!

Ytterligare intressen?
Jag älskar att måla och rita. Spenderar stor del av min lediga tid att måla, det ger mig ett lugn som jag behöver och vi har faktiskt sålt lite målningar också! En målning har jag här i huset och några få har jag även nere i lägenheten i Tulua, resten är sålda!

Hur ser livet ut för dig om 10 år?
Om 10 år så är jag ju klar med utbildningen och påbörjat min karriär som psykolog. Jag är då väldigt självständig och kan klara mig helt på egen hand och jag kommer även kunna stötta familjen ekonomiskt. I vilken stad jag jobbar i är ganska oviktigt men jag vill ha någorlunda nära till att kunna besöka min familj.

Har du några andra drömmar?
Jag skulle vilja hinna resa också, uppleva världen! Jag vill besöka städer som Cancún, New York och Paris!

Vad har Bajen Fans Colombia betytt för dig?
Jag har ju bara varit i klubben i ett år, men den tiden har förändrat mitt liv enormt.
Inte nog med att jag vuxit jättemycket som människa, jag vågar också drömma om framtiden. Jag har också lärt mig att drömma om framtiden, vilket varit väldigt viktigt för mig. När man lär sig att drömma så formar man en bild av vad man vill uppnå i livet, på så sätt vet jag vad jag strävar efter och det ger mig styrka att kämpa!
Jag har nu, helt plötsligt, påbörjat en utbildning, jag har ett heltidsjobb och jag har tillgång till ett boende i Tulua, det är så mycket mer än jag trodde var möjligt för 3 år sedan.

 

Text och bild av Colin Nairn