MAGNUSSON

Stefan Magnussons tal vid Nackastatyn julafton 2014.

Söderbor, Hammarbyare, Nackavänner.
Det är i dag 85 år sedan Sveriges genom tidernas störste fotbollspelare Lennart Nacka Skoglund föddes. Att Nacka inte är bortglömd är ni som är här ett levande bevis på. Samtidigt med denna hyllning pågår också en hyllning på Borrby IP i Skåne där Nacka också står staty. Vilken annan fotbollspelare i Sverige tror ni får en hyllning på samma dag sextio mil ifrån varandra trettionio år efter sin död?

Det finns alltid folk som jämför fotbollspelare förr och nu. Det är givetvis en orättvis jämförelse men jag undrar ibland hur bra Nacka varit med dagens träningsmetoder. Och jag lovar att börja jämföra den fantastiske från Rosengård med Nacka den dag han visar upp ett VM-brons och ett VM-silver.

För några år sedan såg jag en insändare i en lokaltidning här på Södermalm. Det var en dam som ifrågasatt varför Nacka Skoglund ska stå staty på Söder. Statyer får ju endast kungar, genier och hjältar argumenterade damen. Om hon visste vad rätt hon hade, Nacka var nämligen allt av detta.
När Nacka kom hem 1964 från proffslivet i Italien var han på nedgång men fortfarande en magnifik fotbollspelare. Två gånger hjälpte han upp Hammarby i allsvenskan som på den tiden var ett lindansarlag. Sitt sista riktigt stora framträdande gjorde han 1966 i det allsvenska kvalet mot SAAB på Råsunda. Jag var själv där men har tyvärr inga minnen förutom att det var kallt och att farsan hela tiden snackade om Nacka. Över 25000 personer fick se Hammarby vinna med 5-0 efter två mål av Nackas arvtagare den blott 17-åriga Kenta Ohlsson. Kedjan bestod av Kenta, Nackas brorsa Ya Skoglund, Berndt Lif, Tom Turesson och Nacka själv. Det var en offensiv som heter duga och Nacka var förstås lysande. Säsongen efter låg Hammarby i allsvenskan men Nacka var mest skadad och efter halva säsongen gjorde han sin sista match för Hammarby. Via Kärrtorps BK och Länkarnas korplag fick sagan ett tragiskt slut.
Eller som journalisten på Kvällsposten Björn Fremer en gång så träffsäkert skrev

”Nacka levde på applåder, liksom komikern lever på skratten. Nacka hann göra väldigt många lyckliga. När skrattet dör, dör komikern. När jublet dog, dog Nacka.”
Så var det kanske.
God jul och gott nytt år!